Jag har funderat på hur jag ska skriva det här.. Hur jag ska kunna ge rättvisa till alla mina kännslor.. Hur jag ska kunna beskriva denna fantastiska människa. Men jag har insett att hur mycket jag än funderar så kommer jag aldrig kunna ge någon rättvisa till det hela.

Under gårdagen fick jag ett otroligt sorgset besked, Anders Franzén - en otroligt älskad lagledare, materialare (allt i allo), tränare, vän, pappa, listan kan göras lång- under tisdags kvällen hade avlidit. Jag begav mig till Ritorps ishall för att spela match och möttes av alla tjejer, ledare och föräldrar alla med väldigt stor sorg. Under samlingen berättade Lasse för alla vad som hade hänt då det fortfarande var några som hade undgått den tragiska nyheten. Här brast det för 50% av laget och uppvärmningen bestod av tårar och åter tårar. Vi tog tag i oss själva, matchen skulle spelas och den skulle spelas i minnet av Anders, för det var ju faktiskt hockey han älskade här i livet. Med svarta band om våra armar började vi matchen med en tyst minut för att hedra honom, och jag tror inte att det var många ögon i laget som var helt torra under den här minuten. Jag behövde bara titta upp snabbt på Olivia för att tårarna skulle börja rinna igen..

Vad matchen slutade behöver vi inte prata om. Jag vill bara att alla ska veta att jag är sjukt stolt över oss, att vi spelade matchen och gjorde vårt bästa för att hedra Anders!

Jag hade turen att lära känna Anders väl under flera år i ishallen. Han var alltid involverad i hockeyn och det var alltid med ett leénde på läpparna som han alltid gjorde allt för oss. Att hjälpa till var en självklarhet, och det spelade ingen roll med vad - om det var hockey eller inte, hjälp fick man alltid.

Det är med väldigt stor sorg jag skriver det här. Saknaden av Anders är väldigt stor!

Tack Anders! Tack för all hjälp genom åren. Tack för alla skratt du har skänkt oss. Tack för att du var den underbara människa du var!

Vila i frid underbara du <3