En dag som denna får det vara depp..

Kom bara å tänka på underbara Dennis.. Första gången jag var vid dödsplatsen.. Jag och Emma gick dit efter skolan och jag kämpade för att håla tårarna tillbaka.. vi satt där på en sten och bara stirrade och Dennis å ngn till kom å vi bara satt där.. Alla lika tysta.. Dennis kollade på mig och såg väl hur jag egentligen bara ville brista ut i gråt.. han kom fram och kramade mig som för att säga att det faktiskt var okej, att man inte behövde vara stark hela tiden och då brast det för mig.. Jag kommer verkligen ihåg den kännslan, hur välbehövligt det var att få gråta ut i ngns famn..

Likaså på Filips begravning. Jag kommer alltid att minnas den värmande kramen jag fick av Dennis då det brast för mig igen.. Efter att ha gråtit under hela begravningen tagit tag i mig själv och slutat brast igen när jag omfamnades av honom som kände lika stor sorg och saknad som mig och som alla andra som var i vallentuna kyrka den onsdags eftermiddagen.

Tänk vad en kram kan göra skillnad i svåra stunder.