Ligger i sängen nu.. fortfarande helt död, och med ett huvud som fortfarande dunkar. Natten har varit allt annat än bra.. Gick och la mig, kunde inte somna, började fundera, började gråta, började läsa en blogg, började gråta mer och kunde inte sluta. Jag låg och grät i två timmar innan jag äntligen lyckades somna. Å då menar jag inte grät som i att snyfta lite.. Tårarna sprutade konstant i två timmar.. Så här låg jag och snörvlade och grät och hade ett huvud som ville sprängas och jag fick inte stopp på det. Det var länge sen jag grät såhär. Såhär intensivt och mycket. Men det behövdes nog, det har varit mycket nu och ibland måste man släppa allt och få ut alla känslor. Förövrigt är livet sjukligt äckligt orättvist. Lika lite som det var Filips tur, var det inte Sebastians tur. Jag förväntar mig fortfarande att få se honom i ishallen eller på något annat ställe. Att få peka på honom och säga till mina vänner "Där är han som är så sjukt snygg. Där är han som alla vill ha" som jag har sagt så många gånger förr. Att få berätta om den där gången i 8:an när jag fick åka med honom på moppen till tåget ifrån lillsjön och var världens gladaste tjej i flera dagar. Att bara veta att han fanns där och skänkte glädje till sina vänner, 20 år av livsglädje.